Under 2024 utförde arkeologer från Kulturmiljö Halland en serie utgrävningar i Mellby strax väster om Laholm stad. Arbetet berörde fem fornlämningar som undersöktes i varierande grad. Gemensamt för samtliga var att det rörde sig om ganska begränsade ytor, men innehållet skilde sig vida åt. Två av dessa, boplatser L2022:3854 och L2022:9098, uppvisade spår från tre skilda perioder: äldre stenålder, järnålder och 1600-1700-tal.
Boplatsen med lämningsnummer L2022:3854 låg i ett terrängavsnitt som innefattade två små höjder, strax 100 meter från Smedjeån. På varje höjd fanns arkeologiska lämningar. På den ena (fortsättningsvis Delyta 1) framkom i en av höjdernas slänt ett mindre sandlager som innehöll hundratalet slagna flintor från jägar-samlar stenålder. På den andra höjden, belägen bara 50 meter åt öster, påträffades tre kulturlager som kunde dateras till 1600-1700 tal (Delyta 2). Trots det stora avståndet i tid visade sig bakgrunden till delytornas existens vara snarlik.
Fotot visar ett öppet schakt genom det sandlager som undersöktes inom Delyta 1. Här är lagret under utgrävning i 1 meter breda enheter som placerats tvärs över schaktets bredd.
När Delyta 1 undersöktes framkom mängder med flinta – skrapor, avslag och en halv yxa för att nämna några få. Samtligt kunde dateras till cirka 6000 f.Kr. Gemensamt för föremålen va att de uppvisade egenskaper som kan kopplas till uttjänta redskap och trasiga exemplar – kasserade saker helt enkelt. Därtill saknades tecken på tillverkning av redskap inom sandlagret, exempelvis hittades inget splitter som annars uppstår i samband med tillverkning. Snarare bör de facto bearbetningen skett en kort bit bort. Detta leder oss till tolkningen av Delyta 1 som ett område där man helt enkelt kastade sitt skräp.
De tre kulturlager som hittades i Delyta 2 kom i stratigrafisk följd, och utgjordes överst av ett humöst sandlager som innehöll keramik daterad till 1600-1700-tal, ett fåtal djurben, tegelbitar och träkol. Under detta kom ett cirka tio centimeter tjockt lerlager innehållande inget utöver lite tegelkross. Det understa kulturlagret var så gott som identiskt med det översta.
Inledningsvis spekulerade vi om Delyta 2 kunde innehålla en möjlig golvrest – den tidens golv bestod ibland av kompakt lera på utjämnad mark. Emellertid kunde inga syllar eller andra tecken på väggar och golv urskiljas, så vi fick tänka om. Lagren med innehållet så som det var föreföll skräpigt, vilket ledde till tanken att man dumpat hushållsavfall. Keramiken från hushållsgods, träkolet från urstädade ugnar och djurben från någon måltid. Lerlagret kan helt enkelt ha fyllt en markutjämnande funktion, eller representera ett avbrott i dumpandet, varpå ytterligare utkastat material lagts inom ytan.
Trots en kronologisk skillnad på nästan 8000 år har de två små höjderna haft snarlikt bruk. Det kanske kan förefalla lite trist att läsa om ett par skräphögar, men det uttjänta och glömda är det som vanligtvis utgör det arkeologiska fyndmaterialet och är spår av mänskliga handlingar och organisationen av boendet. I detta fall inte bara över stort tidsspann, men också från två helt skilda kulturer: jägarsamlare och bofasta bönder, som ändå har gemensamma nämnare. Att flintavfall städas bort från en boyta medför att ingen kan trampa på de vassa delarna som blir vid flintslagning, och dito med trasig keramik.
Närbild av keramikskärvor som hittades vid undersökningen av ett hus från järnåldern. Fyndet gjordes inom fornlämning L2022:9098.
Boplatsen med lämningsnummer L2022:9098 låg i en flack åker cirka 250 meter norr om lämning L2022:3854 (se ovan). Vi hade bara möjligheten att öppna upp en begränsad yta, men inom denna fanns ett myller av stolphål och enstaka eldstäder. Inom stolphålsbeståndet kunde vi urskilja ett hus som mätte 7 meter i bredd och var minst 11 meter långt. Huset fortsatte utanför vår schaktade yta, så dess östra gavel lyser med sin frånvaro vid undersökningen. Ytterväggarna hade en lätt konvex form, vilket i kombination med bland annat hur de takbärande stolparna var placerade, talar för att byggnaden uppförts århundradena kring år 0.
Vi samlade in jordprover som skickades vidare till analys. Enstaka sädeskorn påträffades, vilket påvisar en jordbrukande ekonomi. I ett stolphål hittades också keramik, dock var denna några hundra år yngre än husets sannolika uppförande. Keramikfyndet ger oss ytterligare en daterade markör för byggnadens brukstid, och visar alltså att huset har använts i minst 200 år.
I anslutning till huset fanns ytterligare stolphål som sannolikt har utgjort små hägn för gårdsnära indelning. Sammantaget utgör de undersökta lämningarna inom L2022:9098 en järnåldersgård.
Jämfört med lämningarna inom L2022:3854 utgör huset i L2022:9098 inte avfall, tvärtom är det här skräpet ”tillverkats” och dumpas på annan plats. Undersökningarna av dessa boplatser har utöver att de rört tre skilda tidsperioder belyst olika aspekter av vad en boplats kan vara. Från huset som gärna sätts i centrum, till sophanteringen i periferin.
Fotot ovan är taget ‘i mittgången’ av det järnåldershus som påträffades inom fornlämning L2022:9098. De längre käpparna som sticker upp ur groparna i bilden markerar var byggnadens takbärande stolpar en gång har stått. Vissa av de mindre groparna som syns runt omkring är stolphål som ingått i byggnadens ytterväggar.
Dra i slidern i bilden för att se en digital markering av byggnadens mittgång och takbärande stolpar.
Om du vill du veta mer om undersökningarna i Mellby så kommer du snart kunna läsa mer information om händelserna på platsen i den arkeologiska rapporten av undersökningen. Håll utkik på vår hemsida där alla våra digitalt publicerade rapporter finns tillgängliga!
omnämnda
Länkar
Hallands kulturhistoriska museum
Kulturmiljö Halland 