Så här på vårkanten när vädret går mot det bättre hittar fler och fler arkeologer ut ur sina kontorsgömmor. Från kulturmiljö Halland var i veckan två arkeologer ute på en åker i Harplinge, strax norr om Halmstad. Där genomförde vi en arkeologisk undersökning av en förmodad järnåldersboplats.

Redan 2019 dök platsen upp på den arkeologiska kartan då området utreddes inför planerad byggnation av cykelbana längs väg 613. Under vintern 2020 var vi åter på platsen och gjorde en så kallad förundersökning (vad det innebär sammanfattade vi i vårt senaste inlägg, men kort sagt – en mindre utgrävning då arkeologiska lämningar avgränsas i rum och tidsbestäms). Våra resultat visade att det fanns en intressant aktivitetsyta som innehöll ugnskonstruktioner och fynd, så som en större vävtyngd. Därtill framträdde ett utsmetat lager som var väldigt rikt på kol. Dateringen pekade mot järnålder.

När vi återvände till Harplinge nu i mars 2021 gjorde vi så med nyfikenhet.

Så som är brukligt vid arkeologiska undersökningar banade vi av vår ca 600kvm stora yta med en grävmaskin. Jordmassor avlägsnades ner till den nivån där fynd och anläggningar fanns. Marken i denna del av Harplinge är väldigt rik på sten, vilket medförde vissa svårigheter. När grävskopan avlägsnar jorden dras stenar lätt med, vilket skapar något som bäst kan beskrivas som en rivjärnseffekt. Arbetet fick fortlöpa med försiktighet.

Den fyndförande nivån var snart framme (fast vi hade önskat oss en något mer bildskön yta. Tack stenar…). Ungefär från ytans mitt till dess östra sida framkom det tidigare nämnda kolrika lagret. I detta hittade vi ett antal härdar och vad som tolkats som ugnar. I lagret såg vi långsmala linjer – spår av modernare plogning, vilket bekräftade våra misstankar från 2020 om hur lagret smetats ut. De översta delarna av lämningarna har störts av plogen, och då har kol från härdarna dragits ut över en stor yta.

Stora delar av härdarna och ugnarna fanns ändå kvar. Detta är bra för oss arkeologer eftersom att dessa är perfekta att ta prover från för datering (¹⁴C) och makrofossiler (där till exempel fröer och sädeskorn kan hittas och avslöja vad man åt). Ugnarna fanns samlade i ett koncentrerat område på ca 7×3 meter.

Något vi fann intressant med ugnarna var att leran de är tillverkade av var bränd på ett sätt som indikerar att de hållt en förhållandevis låg temperatur. I en boplats från järnåldern hade man självklart gärna hittat spår av metallurgi, vilket kräver väldigt höga ugnstemperaturer. Ugnarna vi har undersökt i Harplinge hade sannolikt en mer alldaglig karaktär, exempelvis som brödugnar.

Vad vi däremot hade ett underskott av var de annars så vanliga stolphålen. Vi visste att lagret vi hade framme var ca 10-15cm tjockt och utgjorde den äldre markytan. När samtliga anläggningar i denna nivå var undersökta tog vi in grävmaskinen igen för att gå ner till moränen, som fanns direkt under detta jordlager. Nedgrävda i moränen kom ett 15-tal stolphål. Vissa av dessa låg i linjer som kan ha ingått i en byggnadskonstruktion.

Utöver de stolphål och härdar som påträffades hittade vi även bl.a. keramik, brända ben, slagen flinta och en fragmenterad vävtyngd.

Hittills ger undersökningen i Harplinge en intressant inblick i livet under järnåldern med dessa härdar och ugnar. Men vi har bara börjat! Prover ska analyseras, anläggningar ska granskas och allt sättas ihop till en mer djupgående bild av aktiviteterna på platsen. Detta presenteras i en rapport som när den är färdig kommer att finnas tillgänglig för läsning via vår hemsida.